Allt är inte guld som glimmar...

En postar den där perfekta bilden på sitt barn. Barnet ligger på en syntetfäll på en färgglad matta och ser rakt in i kameran. 

Kodak moment upphöjt i två. 

Det gör mig lite full i skratt när jag tänker på det. Bilden en visar av sig själv och sitt liv i sociala medier visar väldigt sällan verkligheten och för mig som nybliven småbarnsförälder (läs: orutinerad nybörjare) blir det ännu mer missvisande. Det som inte syns på den där bilden är ett stökigt hem, rufsigt hår och stinkande armhålor. 

Alla vet ju det där men samtidigt får jag ändå påminna mig själv dagligen om att det är utvalda fragment som förmedlas och när jag för femtionde gången ser en platt mage under #threeweekspostpartum inser jag hur lätt det är att låta sig påverkas och att det krävs lite av en för att ork stå emot den norm som basuneras ut till höger och vänster. 

Det får mig att undra om fler än jag vill se mer av vardagsrealismen. Jag skulle gärna se fler som tre veckor efter att ha fött barn har en stadig hängmage (i mitt fall hänger den över ett kejsarsnittsärr) och bara pekar finger åt normen och tar ett chips till. Det krävs en viss mängd chips för att få mig igenom dygnets alla timmar där mitt jobb är att rätta mig efter någon annans rutiner. Så är det faktiskt. 

På baksidan av den idylliska bilden på ett barn som ligger på en syntetfäll (och är sötare än socker) gömmer sig ett delvis organiserat kaos med halväten middag, nappflaskor som behöver diskas och även den där läskburken en planerar att unna sig efter en heldag med bebis som morrat (och fräst) varje gång en försökt lägga ifrån sig den. 

Jag skulle gärna se mer vardag och mindre idyll men inser också att jag troligtvis inte kommer sluta leta de där kodakögonblicken på mitt barn. Kanske får jag istället satsa på att blanda upp det lite? 

Till top